Denna sida innehåller en arkiverad artikel av Sanna Vestin. För aktuell information från andra källor, se den grå rutan.
Sverige har gått i spetsen inom EU, först med ett stort flyktingmottagande, därefter med en effektiv nedskärning. Sverige låg under hela åttio- och nittiotalen i topp inom EU när det gäller att ge uppehållstillstånd åt asylsökande, i förhållande till folkmängden. Jämför man hur stor andel av de asylsökande som får stanna så har Sverige pendlat kring tredje, fjärde plats bland 15 EU-länder. Men 2004 hade Sverige halkat ner till elfte plats. Här följer några exempel på regeringsbeslut som tagit ut kursen.
1991: En borgerlig regering bestämde att passlös = icke trovärdig
"Härtill kommer att A vid ankomsten till Sverige saknade såväl pass- som vissa resehandlingar. Detta ger inte anledning till annan slutsats än att hon därigenom undanhåller omständigheter av väsentlig betydelse för bedömningen av hennes rätt att få skydd här. Detta förringar ytterligare tilltron till hennes uppgifter."
Att personer som saknar pass inte ska anses trovärdiga var ett av de första beslut som togs av den nyvalda borgerliga regeringen. Det har lämnat avtryck i tusentals ärenden sedan dess.
1993: Regeringen satte pris på humanitära skäl
En svår sjukdom som inte kan behandlas i hemlandet kan vara ett humanitärt skäl för uppehållstillstånd, speciellt för barn. Men det får inte bli för dyrt. 1993 tog regeringen det vägledande beslutet att utvisa två blödarsjuka pojkar från Sverige med motiveringen att det skulle bli för dyrt med tanke på hur många blödarsjuka det finns i världen.
Året därefter utvecklades resonemanget i tre ytterligare beslut, som skulle komma att citeras regelbundet i Utlänningsnämndens beslut om sjuka barn:
"I princip bör krävas att vården eller behandlingen kan leda till en förbättring av tillståndet eller att behandlingen är livsnödvändig. Vidare måste beaktas om det föreligger någon möjlighet till vård i hemlandet. Enbart den omständigheten att vården i Sverige håller en högre kvalitetsnivå kan inte utgöra grund för tillstånd. Inte heller bör uppgivna ekonomiska svårigheter att få vård i hemlandet leda till att tillstånd beviljas."
1993: Regeringen höjde kraven på sjukdom
Vid en ny ansökan efter avslag enligt den gamla Utlänningslagen kunde man åberopa livshotande sjukdomstillstånd, under förutsättning att det var själva resan som var livsfarlig. Därav kom diskussionerna om den utvisade var "transportabel". Regeringen formulerade detta i den proposition som handlade om hur en "ny ansökan" skulel behandlas:
"En ny ansökan bör således bifallas endast om utlänningen har rätt till asyl här eller om ett genomförande av verkställigheten skulle innebära fara för hans liv eller hälsa eller bestående men för hans psykiska eller fysiska hälsa. (...) Bristande vårdresurser i hemlandet, eller i det land dit verkställighet skall ske, för en viss sjukdom medför inte i sig att bestämmelsen är tillämplig."
1993: Regeringen dömde ut sena skyddsskäl
I propositionen ovan skrev regeringen även att om vissa omständigheter hade åberopats först i samband med den nya ansökningen så "torde i regel anledning saknas att sätta tilltro till uppgifterna". Detta synsätt har återspeglats i återkommande avfärdanden av uppgifter om tortyr, våldtäkter och liknande som asylsökande inte har förmått berätta förrän på ett sent stadium.
1996: En socialdemokratisk regering satte reglerad invandring före barnets bästa
Efter en mycket uppmärksammad utvisning av en familj från Åsele 1996 uppstod en diskussion som ledde till att den så kallade portalparagrafen om barnets bästa skrevs in i Utlänningslagen. Men i propositionen som föregick lagen skrev regeringen också in följande resonemang:
"Ofrånkomligt är, att även då hemvändandet kan medföra stora påfrestningar måste de beslutsfattande myndigheterna göra en avvägning mot andra intressen. ( Š) Nödvändigheten av att upprätthålla de krav som är uppställda för bosättning i Sverige är ett sådant intresse"
Efter detta uttalande kunde Utlänningsnämnden lugnt fortsätta påpeka att den reglerade invandringen går före barnets bästa.
Var och en av faktorerna stämmer in på Ismet och Nedira. Men avslagsbesluten som myndigheterna i Sverige fattade om dem fastställer helt enkelt att de är muslimer och kan få skydd i ett område med muslimsk majoritet, om det nu inte går på hemorten.
1996: Regeringen krävde självdestruktiva handlingar av barn
Propositionen som föregick ändringarna i Utlänningslagen 1997 innehöll uttalanden som fått stor betydelse för gömda barn. I ett avsnitt som handlar om att man ibland kan få uppehållstillstånd om vistelsetiden i Sverige blivit lång, påpekas det att illegal vistelse inte får tillgodoräknas. Sedan följer detta stycke:
"Ett bifall måste i så fall förutsätta att risken bedöms vara synnerligen betydande för självdestruktiva handlingar av utomordentligt allvarlig natur från barnets sida, eller för att barnet allvarligt skadas i sin psyko-sociala utveckling, om det med tvång skickas tillbaka till hemlandet eller fortsatt lever under pressande förhållanden till följd av att det av föräldrarna hålls undan myndigheterna."
Uttalandet citerades flitigt i avslagsbeslut som Utlänningsnämnden skickade ut till gömda familjer.
1996: Regeringen kräver att anhöriga ska ha bott ihop
Socialdemokraterna gick 1994 till val på att minska anhöriginvandringen. Vallöftet framfördes av blivande invandrarministern Leif Blomberg. Nu fanns det inte så mycket att skära ned på, eftersom nittio procent av de anhöriga som fick uppehållstillstånd redan då tillhörde kärnfamiljen. Makar och minderåriga barn har rätt att återförenas enligt internationella konventioner. Skärpningen som lades fram 1996 och genomfördes 1997 riktades alltså mot de återstående tio procenten, främst äldre föräldrar, men också till exempel mot barn som blivit föräldralösa och försökte få komma till en nya vårdnadshavare.
2001: Regeringen lämpar över ansvaret på hemländerna
I de flesta avslagsbeslut är numera en avgörande punkt att den asylsökande kan få skydd någon annanstans än i Sverige. Visst ifrågasätts fortfarande den asylsökandes trovärdighet, om inte annat så av slentrian. Men det behövs egentligen inte, när snart sagt all förföljelse och andra missförhållanden kan definieras bort med hänvisning till att hemlandet har undertecknat internationella konventioner och har en rättsapparat, eller att något annat land har ansvaret. Idag pratar svenska ministrar inte bara om skydd i närområdet. De förhandlar direkt med andra länder om återtagande av asylsökande. Migrationsverkets och polisens förhandlingspatruller följer asylsökande till gränsen. Förändringen har inte skett genom ett enda beslut men över lång tid. Det mest uppmärksammade exemplet är avvisningen av de två terroristmisstänkta egyptierna år 2001 mot "garantier" från Egypten att de skulle behandlas enligt egyptisk lag. Ett annat exempel är regeringsbeslutet om tjetjenerna som sade att tjetjener kan få skydd i Ryssland. Ett tredje är hur regeringen försökt påverka UNHCR och UNMIK i Kosovo att ta tillbaka förföljda minoriteter till Kosovo eller Serbien - med motiveringen att det skulle innebära etnisk resning att låta dem få skydd i andra länder.
2004: Regeringen tidsbegränsar uppehållstillstånd
Samtidigt som allt färre får permanent uppehållstillstånd, så hänger allt fler i luften i den svenska asylproceduren. De förpassas inte ur landet, men får besked om att de kan åka hem om de bara själva hjälper till ordentligt - eller så får de inget besked alls. Icke-besluten har för det mesta inte formellt varit tidsbegränsade uppehållstillstånd. Men i februari 2004 lade regeringen i all tysthet fast en ny princip i svensk flyktingpolitik. Flyende från inbördeskrig ska, om de tillåts stanna, bara få tidsbegränsade uppehållstillstånd. Beslutet togs genom de tvååriga uppehållstillstånd som regeringen beviljade åt några asylsökande från det krigshärjade Tjetjenien. I en riksdagsdebatt några dagar senare sa den ansvariga ministern Barbro Holmberg:
"Det är ganska naturligt att man åtminstone vid en första bedömning inte betraktar en pågående konflikt som någonting som ska vara för evigt och permanent när man ger uppehållstillstånd just på grund av skyddsbehov vid en väpnad konflikt. (...)"
2004: Regeringen stoppade ensamkommande barn
Allt färre av de barn som flytt till Sverige utan föräldrar har fått uppehållstillstånd. År 2005 var andelen ensamkommande barn som beviljades uppehållstillstånd av Migrationsverket nere i 18 procent, mot att för några år sedan de allra flesta fick stanna.
Utvecklingen hänger direkt samman med regeringens krav på Migrationsverket att ensamkommande barns asylutredningar ska klaras av på tre månader. Kravet ställdes i verkets regleringsbrev för 2004. Tidigare fattade Migrationsverket inte beslut om utvisning till hemlandet för barn, om föräldrarna inte hade återfunnits. Nu kan barnen få beslut om utvisning redan medan efterforskningen pågår, eller utan att den påbörjats. Hittas inga anhöriga kan utvisningen verkställas när barnet fyllt 18.
Sanna Vestin
Artikeln bygger på ett kapitel i Sanna Vestins bok Flyktingfällan (Ordfront 2006).
Boken kan beställas från förlaget eller från www.adlibris.se
Artikeln publicerades i denna form i Artikel 14:s valnummer, juli 2006
