Jag tänkte börja med att berätta om en resa till det forna Jugoslavien som jag och några andra gjorde hösten 2004. Vi skulle träffa ett antal personer som avvisats.
På en busshållplats i Tuzla väntade vi på Ismet. Han kom till slut och slog sig tungt ner på bänken när vi hälsat, en skakig man med skäggstubb och blanka ögon. En gång i tiden var han politiskt aktiv. Under kriget satt han i koncentrationsläger och tvingades sedan kriga först mot sina trosfränder - och sedan mot sina grannar.
Efter kriget var han ändå aktiv på den ort han flytt till. Han avslöjade maffiametoder inom kommunledningen och förskingring av biståndsmedel. Det ledde till hot och misshandel och när även barnen attackerades flydde han med familjen till Sverige. Här anmälde han sig för att få berätta för Haagdomstolen om krigsförbrytelser. Men innan domstolen svarat var familjen hemskickad.
De hade inget att frukta enligt svenska myndigheter. Men efter avvisningen tog Ismets hustru sitt liv. Nu lever han gömd med sina tonårsdöttrar. Tjejerna kom först till busshållplatsen. Hopbitna, tufft klädda och fast beslutna att ta sig ifrån Bosnien. Men deras pappa är en bruten man.
I Tuzla mötte vi också Anis, en ettåring född i Sverige med Downs syndrom, och tolvåriga Amina, som bott fyra år i Sverige. Nu levde de gömda i något som mest liknade ett möblerat källarförråd, utan minsta chans till habilitering för Anis. Deras pappa gick bara ut på kvällarna eftersom han var så rädd för sina förföljare, före detta partikamrater.
Några mil bort i Banja Luka låg trettonåriga Tanja, lika apatisk som då hon bars ombord på flygplanet i Sundsvall. Eftersom hon inte är registrerad fick hon ingen vård.
På vägen norrut nåddes vi i alla fall av ett glatt SMS. Tanjas storebror hade lyckats komma in i fotbollsklubben i Brcko, där hans gamla tränare finns. Han trodde att det skulle ge honom chans att studera också.
I en lånad villa utanför Belgrad träffade vi Uros och Jasenka som egentligen kommer från Krajina i Kroatien. De hade båda jobb i en ICA-affär i Sverige och ägaren var mäkta förvånad och irriterad när de plötsligt skulle utvisas. Kroatien gör vad de kan för att hålla sig väl med EU och tar absolut tillbaka flyktingar. Officiellt får alla serber återvända. Uros och Jasenka hade papper nog för att kunna skickas tillbaka. Men däremot dög papperen inte till registrering i Krajina. Där var de minst av allt välkomna, de möttes bara av ruiner och fientlighet, ingen möjlighet att arbeta eller bygga upp sitt hus igen.
Så de begav sig illegalt till Serbien, där de nu hankar sig fram papperslösa med svartjobb.
Lika papperlösa var romerna från Kosovo som bodde i ett läger av kartonger och brädlappar på en soptipp utanför Novi Pazar. Det är till sådana förhållanden som kosovoromer idag avvisas från Sverige. Visserligen erkänner Sverige att romerna har flyktingstatus i förhållande till Kosovo. Men de är ju även medborgare i Serbien, alltså är det Serbiens ansvar att ta tillbaka dem. Det gör Serbien, det finns ett återtagandeavtal. Men Serbien lovar absolut inget stöd till de nya internflyktingarna.
Ismet är muslim från serbiskt område, Anis pappa är muslim från muslimskt område. Tanjas mamma är serb från muslimskt område. Uros och Jasenka är serber från kroatiskt. Var och en har sin egen individuella historia av förföljelse och trauman.
Svensk praxis bygger på schablonen att de alla kan återvända, eftersom det går att leva i internflykt om man inte kan bo på hemorten. Hemlandet ska ge skydd.
Vår förra migrationsminister Barbro Holmberg brukade säga att avvisningarna måste effektiviseras, eftersom vi inte får acceptera att människor lever under jord i Sverige utan mänskliga rättigheter.
Men problemet för dem jag mötte var att de efter avvisningen levde under jord utan mänskliga rättigheter.
Säkra länder, internflyktsalternativ, återtagandeavtal, effektivare avvisningar - och sanktioner mot dem som inte medverkar. Det är EU:s plan för flyktingpolitiken.
Det är också en plan som skapar utblottad, billig arbetskraft, Europas nya underklass.
Kosovoromerna har att välja mellan att stanna i Serbien där de i värsta fall varken får mat eller tak över huvudet - eller att återvända till Kosovo där de åtminstone kan hitta försörjning. En del gör det fast det är lika livsfarligt som när de flydde. Så mycket för flyktingkonventionen.
Men de flesta kosovoromer väljer ett tredje alternativ. De stannar i Sverige, utan papper. Varför inte? I Sverige räcker ett svartjobb i alla fall till en bättre bostad än ett skjul av kartong. Och risken för brandbomber i taket är betydligt mindre än i hemlandet.
Samma val gör armenierna när de ska välja mellan att leva under jord i Azerbajdzjan eller i Sverige. Samma val gör de förföljda journalisterna, lärarna och frånskilda kvinnorna från Iran när de ska välja mellan att leva under jord i Teheran eller Stockholm.
Och Anis och Amina från Tuzla är här i Sverige med sin mamma igen, det hörde jag häromdan. Fråga mig inte hur det gick till eller hur de ska övertyga Migrationsverket den här gången. Men deras mamma är inte glad fast de är här, hon bara gråter, för maken är inte med, han försvann i Tuzla.
Fast han bara vågade gå ut på kvällarna.
Hela idén om att vi måste verkställa avvisningarna för att inte människor ska leva under jord bygger på ett missförstånd, nämligen idén att alla människor är födda med ett skyddande hemlandspass hängande i navelsträngen.
Bosnien och Serbien var ändå länder där jag kunde träffa folk. Jag vet avvisade i andra länder som jag gärna skulle besöka, men jag har inte hittat något sätt som inte skulle utsätta dem för livsfara.
(...)
De flesta EU-ländernas regeringar har alltid spillt mer krut på att med stora gester avvisa dem som har anmält sig och sökt asyl än på att få fatt i dem som lever illegalt. Förmodligen hänger detta samman med att en erkänd flykting har en hel del rättigheter. En illegal invandrare har inte många.
Nu försöker de enas om att avvisningar ska verkställas effektivare samtidigt som den reglerade invandringen ska öka.
Resultatet blir en motsägelsefull politik som inte minst liberala politiker och näringslivsrepresentanter reagerar mot. Många länder i Europa är i desperat behov av invandring eftersom de har en så usel befolkningskurva.
Men det här är inte fullt så motsägelsefullt som det låter. Det är nog inte meningen att alla ska deporteras trots allt. Ländernas ekonomier bygger till viss del på de papperslösa. Det är inte ekonomiskt rationellt att göra invandring illegalt. Och våldet fungerar också som ett hot mot dem som inte grips. Eller som en amerikansk forskare, de Genova, sagt om de papperslösa från Mexico: Poängen är inte att deportera dem utan att göra dem deporteringsbara.
Du som inga papper har: Ligg lågt, säg inget, tro inget, kräv inget, bråka inte. Glöm aldrig att du är här på nåder och vi kan när som helst ta dig.
(...)
Citera gärna - med angivande av källan.
Vill du läsa hela föreläsningen - tag kontakt!