Utdrag ur en föreläsning kring boken "Flyktingfällan"

Om skurkar och offer

Nu har jag talat om synen på asylsökande som illegala och brottslingar. Men det finns ju en annan roll som asylsökande brukar få. De är offer. I diskussionen om uppgivna flyktingbarn blev det utomordentligt viktigt att bevisa att ett liggande barn faktiskt har fallit ihop och inte lagt sig ner som en sista strid för sig själv eller familjen. Barnet ska vara sjukt på riktigt i någon sjukdom som migrationsministern kan namnet på.

Även humanitära organisationer faller lätt i den här fällan, och det är inte så konstigt. Organisationerna vill självfallet helst arbeta för de mest hjälplösa och behövande.

Offret är dessutom, liksom skurken, en arketyp som vi känner igen och vet hur vi ska förhålla oss till. Om asylsökande är skurkar så ska de hållas borta, är de offer så ska de tas emot. I båda fallen hamnar mottagarna på den rätta sidan.

För tolv, tretton år sen kände jag en sjuttonåring som la sig ner och slutade äta och prata. Han hade flytt till Sverige för att slippa vara med och döda i en orättfärdig strid, och nu skulle han skickas tillbaka till en plats där han var allas fiende, för han var ju desertör från den makthavande sidan.

Det var den värsta period som jag upplevt i mitt liv, den där svarta sommaren när vi inte visste om han skulle överleva. Åh, jag önskade verkligen att han hungerstrejkade. Jag förstod ju så småningom att han inte rådde över sig själv, men det var så hemskt att tänka att han hade gett upp livet. Och så mycket bättre att tänka att det var hans sista strid. Jag hoppades att han hungerstrejkade.

På den tiden hette det så. Idag heter det inte ens hungerstrejka utan simulera. Det verkar som vi i Sverige idag tycker bättre om döende barn än om barn som kämpar för livet. De ska vara offer, annars kan vi inte hjälpa dem. Om barn hungerstrejkar eller försöker ta livet av sig så ska de vuxna tala om för dem att minsann ingen kommer att lyssna till sånt och att det inte spelar någon roll vad de har upplevt.

----

Det är klart att flyktingbarn är offer. Alltid! De är offer för människorna som drev dem på flykt, eller offer för de omständigheter som fick föräldrarna att välja att ge sig av. De är offer i asylproceduren och har de riktig otur så kan de offras igen som signal för asylpolitiken.

Men jag tycker ända att en human asylpolitik borde kunna omfatta alla traumatiserade barn som signalerar att de behöver hjälp, oavsett om de faller ihop medvetslösa eller om de möjligen hungerstrejkar i förtvivlan.

Även arga eller hungerstrejkande barn kan ha rätt i sin kamp och behöva stöd. Även friska och starka vuxna asylsökande kan behöva hjälp för att få sin rätt till asyl. Ja, till och med papperslösa migranter kan behöva stöd för att få sina mänskliga rättigheter erkända, även om de inte har sökt asyl.

Ibland räcker det inte med humanitet. Det behövs solidaritet också.

Alla asylsökande är inte offer. En del är snarare hjältar.

Om inte den där unga pojken jag pratade om hade vägrat bli krigsförbrytare, så hade han inte behövt komma hit. Om inte enskilda människor hade vägrat låta poliserna bära iväg honom ur landet - då skulle hans öde ha avgjorts i tysthet. Men nu fick han stanna.

Om inte enskilda flyktingar hade vägrat foga sig, om inte andra enskilda människor hade sett dem och stöttat dem - då hade inte flyktingrörelsen växt till en ny folkrörelse och regeringen hade inte tvingats ta beslutet att lägga ner Utlänningsnämnden.

I "Flyktingfällan" intervjuade jag mormor Jevgenija från Azerbajdzjan, som var en hjälte redan på fyrtiotalet, då hon riskerade sitt liv i kampen mot nazisterna.

I samma kapitel intervjuas en flicka som hade varit apatisk. Hennes mormor Natalja från Sibirien var också en hjälte, 50 år senare. Hon arbetade i en organisation för mänskliga rättigheter. Det rörde sig om att ge juridisk hjälp till människor som utsatts för olagliga beslut. Men när hon ifrågasatte myndighetspersoner anklagades hon för att "ställa till problem" och blev själv trakasserad och misshandlad. Och familjen. Det var när den flickan blivit vittne till hur män stormade in i lägenheten på natten och kastade sig över hennes mamma, som hon blev apatisk. Där, i hemlandet, blev hon apatisk.

Jag intervjuade också en hjältinna från Iran som hjälpte andra kvinnor att få sina rättigheter där. Jag intervjuade två unga journalister som gjorde detsamma i Azerbajdzjan. De är hjältar, liksom mannen som vågade avslöja korruptionen hos sina egna i Bosnien.

Det finns flera såna i boken, men alla har inte stridit på barrikaderna. Men alla morsor jag träffat, som försökt hålla sina barn ovanför vattenytan och leva ett värdigt liv trots att de ställts utanför allt; de är vardagens hjältar - även om de inte alltid uppträder som världens mjukaste och trevligaste människor på vägen.

Skurkar, offer, hjältar... Alla kategorierna finns. Brottslingar finns. Det finns gäng som snattar och stjäl och som söker asyl när de åker fast. Det finns våldsmän bland asylsökande, och pedofiler. Till och med krigsförbrytare finns - naturligtvis.

Det finns asylsökande som inte alls är hjältar utan bara försöker komma undan. Det finns asylsökande som är otrevliga och ställer orimliga krav, och det finns asylsökande som verkligen beter sig som offer och väntar på att andra ska ta hand om dem. Det kanske till och med finns asylsökande som pressat sina barn att försöka spela sjuka, eller till och med drogat dem, även om inte jag eller Gellert Tamas har hittat något sådant exempel.

Det finns människor som säljer ett organ för att överleva, och människor som stympar sig för att kunna tigga. De finns, därför att svält finns i en orättvis världsordning, och för att människors överlevnadsvilja är stark. Det finns människor som begår fruktansvärda grymheter, oftast på order men ibland på eget initiativ. Det finns människor som kidnappar och utnyttjar barn. Förmodligen finns några av dem bland de asylsökande. Andra blev asylsökande just för att slippa bli förövare eller för att slippa offra sina barn.

De flesta asylsökande är sannolikt som alla andra människor, lite av varje. Skillnaden är att en oproportionellt stor del av dem har ställts inför situationer som de flesta andra människor slipper.

En kvinna jag känner från Somalia lämnade sitt hem springande med de två yngsta barnen i famnen och de andra barnen kring sig, bärande på de nödvändigaste ägodelarna - mjöl och vatten. Fiendesoldaterna var på väg mot byn. Kvar i hemmet fanns ett av barnen, en handikappad pojke. Hon gjorde sitt val att rädda några av barnen.

Hennes kompis sprang samtidigt och fick med sig alla barnen från sitt hus - även sin systers barn. Allihop räddade hon så småningom med sig till Sverige, genom att hävda att de var hennes. Det händer att hon ångrar sig, då hon är trött på alla tonåringarna som gör som de vill. Men kunde hon ha gjort annorlunda? Utifrån svensk lagstiftning är hon en fuskare.

En annan kvinna lämnade sina större barn att ta hand om varandra i grannlandets flyktinggetto medan hon tog med sig yngsta flickan för att söka asyl. Pengarna räckte inte till att smuggla dem alla. Hon trodde att det skulle ta ett par månader innan de fick återförenas. Men så blev det inte. Hon kunde aldrig bevisa att barnen var hennes och fick aldrig ta dem till sig.

Ytterligare en mor, en kvinna som blev en av mina bästa vänner, hon fick tvärtom chansen att skicka sina barn till främmande land när bomberna började falla. Hon gjorde det, och barnen tvingades växa upp utan henne.

När det äldsta barnet i en familj får chansen att börja arbeta kanske hela familjen jublar av glädje därför att det betyder att de kommer att överleva. I en annan familj gnager vetskapen om att man i själva verket sålt barnet, i bästa fall till adoption, i värsta fall till trafficking.

De senaste veckorna har vi fått rapporter om ungdomar under 18 som på livsfarliga vägar kommer från västafrikanska länder för att söka jobb i Spanien. Beskrivningarna har ibland vibrerat av harm mot föräldrarna som skickar sina barn till ett sånt öde. Men det kan faktiskt framstå som en hedervärd utväg att låta sina tonåringar sticka utomlands för att söka jobb. Att söka asyl eller emigrera på annat sätt kan vara den bästa väg man hittar. Det gäller inte minst i de områden där det enda skyddet för ungdomarna finns i den avskydda väpnade milis som man till varje pris vill slippa.

Ingen människa på jorden, som inte stått inför samma omöjliga val, borde döma dessa föräldrar. Var och en av dem tvingas ändå själv leva med tankarna på hur det gick för barnen och om hon kunde ha handlat annorlunda.

(...)