Denna sida innehåller en arkiverad föreläsning av Sanna Vestin. För aktuell information från andra källor, se den grå rutan.
Numera skickar Sverige tillbaka nästan alla asylsökande från Bosnien. Sanna Vestin har träffat en familj som efter tre år i Sverige fick avslag och återvände hem till ett osäkert liv i Bosnien.
Kriget i Bosnien & Hercegovina är slut sedan fredavtalet undertecknades i Dayton i november 1995. I höstas kungjorde FN:s flyktingorgan UNHCR att en milstolpe hade passerats: en miljon krigsflyktingar har återvänt hem.
En miljon flyktingar har återvänt - av två. Av de återstående beräknas omkring hälften ha etablerat sig utan planer på att återvända. Nästan en halv miljon människor väntar på en lösning.
Själva återvändandeprocessen, lyckosam för en del, skapar problem för andra. Var och en har enligt Dayonavtalet rätt att återfå sin bostad från tiden före kriget. Den som använt bostaden förväntas i sin tur återvända till den egna hemorten. Men alla klarar inte detta. I sällskap med några aktivister från den svenska flyktingrörelsen reser jag runt hösten 2004 för att träffa avvisade flyktingar, både i Bosnien och Serbien.
På busstationen i Tuzla skakar vi hand med systrarna Elma och Daniela, sjutton och sexton. Tajta jeans, korta jumprar. Storasyster är sminkad och har klatschiga örhängen, lillasyster är lite mer tillbakadragen. Båda pratar bra svenska efter fem terminer i svensk skola. Innan de kom till Sverige bodde de här i den muslimska delen av landet. Hit kom de på flykt under kriget från Bijeljina, en stad som nu hör till Republika Srpska, den serbiska entiteten i Bosnien.
Systrarna tycker att det har blivit hårdare i Bosnien.
- Det är dålig stämning, bråkigt. Man vill inte gå ut.
| Enligt svenska myndigheter hade makarna ingenting att frukta |
De får i alla fall gå i gymnasiet, fast de inte är registrerade. Det räcker att ha en adress. Efter en stund kommer pappa också. Ismet är en bruten man som sätter sig på bänken och låter sig klappas om. Skäggstubben har växt under några dagar och blicken är tom. Han nickar stumt när jag frågar om vi får skriva om hans öde i svenska tidningar. Hustrun Nedira är inte här. Hon hängde sig några månader efter avvisningen från Sverige i september 2003.
Enligt svenska myndigheter hade makarna inget att frukta.
Ismet och Nedira var muslimer i Bijeljina, en stad i nordöstra Bosnien där den etniska resningen inleddes i april 1992, några dagar innan de första skotten föll i Sarajevo. Bland kommunens 97 000 invånare var 59 procent serber, men i själva staden var flesta muslimer. I början av kriget sattes Ismet i läger. Han var aktiv i ett muslimskt parti. Efter tjugo dagar då han själv utsattes för tortyr och såg andra torteras, ställde han upp på att vara med i kriget tillsammans med sina serbiska grannar. Därmed kom han ut från lägret och hans familj skulle sparas.
När familjen ändå fördrevs, flydde Ismet till den muslimska sidan. Där tvångsenrollerades han på nytt, denna gång till den bosniska armén.
Efter kriget valdes Ismet att företräda 8 000 flyktingar från Bijeljina. Han sade sin mening om flyktingarnas situation - sedan kom hotelser och attentat. Han anmälde kommunledningen för maffiametoder och förskingring av bistånd. Ismet sågs redan som en förrädare då han hade stridit ihop med serberna.
Ismet hörde att han skulle gripas och återvände till Bijeljina. Men därifrån blev han bortdriven med stenar.
På tillflyktsorten blev det värre. Pistolskott, trakasserier mot flickorna och till slut kvällen då Ismet blev slagen medvetslös med påkar på väg hem från ett möte. Sedan höll han sig gömd tills familjen lyckades fly utomlands - till Sverige.
Koncentrationslägret och nästan fyra år i krig satte spår. Ismet plågades av flashbacks och mardrömmar. Han bestämde sig för att ge sitt bidrag till att lindra hemlandets trauma: han anmälde sig som vittne till krigstribunalen i Haag. Innan han hunnit få svar var han tillbakaskickad till Bosnien från Sverige.
Samma UNHCR som sände ut pressmeddelandet om återvändare nummer 1.000.000 publicerade en besk skrivelse i samband med EU:s diskussion om "säkra länder". Slutsatsen var: Bosnien får absolut inte betraktas som ett säkert land dit alla asylsökande kan förutsättas återvända.
I UNHCR:s redovisning nämns Ismet och Nediras hemort, Bijeljina, som en ort där våldsamheter drabbar återvändare. I UNHCR:s skrivelse står också att flyktingar som utsatts för tortyr eller bevittnat tortyr inte kan förväntas återvända. Där står att personer med posttraumatiska stressyndrom inte borde tvingas återvända till hemorten, medan svårigheten att bli accepterad som internflykting vid återvändande kan göra även detta alternativ omöjligt. UNHCR trycker också på att vittnen till krigsförbrytelser kan hysa "välgrundad fruktan" för att återvända, eftersom många krigsförbrytare fortfarande går fria.
Var och en av faktorerna stämmer in på Ismet och Nedira. Men avslagsbesluten som myndigheterna i Sverige fattade om dem fastställer helt enkelt att de är muslimer och kan få skydd i ett område med muslimsk majoritet, om det nu inte går på hemorten.
1992-93 fick alla bosnier som tagit sig till Sverige uppehållstillstånd. Idag anser svenska myndigheter att det får vara nog tjatat om förföljelser, trauman och krigsförbrytelser. Samma ståndpunkt uttalad i en kulturartikel skulle väcka storm. Men det är regeringen som bestämmer praxis för asylsökande. Idag får 97 procent av bosnierna avslag.
Danmark och Norge är lika tuffa som Sverige. I Österrike däremot får 21 procent av bosnierna stanna, i Schweiz 29 procent och i Frankrike 46.
Att flyktingarnas individuella skäl definieras bort drabbar inte bara bosnier. Det stämmer väl överens med EU:s agenda: Genom utnämningen av "säkra länder" och användandet av "inre flyktalternativ" ska flyktingar hänvisas till sitt närområde. Återtagandeavtal ska säkra att den som ändå tar sig ut skickas tillbaka, med eller utan papper. Visst kan en och annan få komma till EU, men urvalet ska EU-länderna själva göra.
För Elma och Daniela är dock denna historia inte ett skolexempel utan deras liv. Deras mamma orkade inte leva. Deras pappa vankar i köket varje natt, han har inget arbete och inga pengar och får inga mediciner eftersom han inte är registrerad. Han törs inte ge sig till känna.
Lotta från Asylkommittén i Sundsvall ger sina öronproppar till Elma, så hon ska kunna sova om nätterna och inte somna över läxböckerna.
Sedan måste vi skiljas åt. Resan går vidare till andra avvisade. Det är lille Anis, född med Downs syndrom och hans storasyster, tolvåriga Amina som bor gömda med sina föräldrar i något som mest liknar ett möblerat källarförråd. Det är trettonåriga Tanja som ligger på en madrass på golvet i ett tillfälligt lånat kontorsrum, lika apatisk som hon var när hon bars ombord på flygplanet i Sundsvall för fyra månader sedan. Det är Uros och Dragana som hankar sig fram papperslösa i Belgrad, efter att Sverige avvisat dem till Kroatien där de inte fick bli registrerade. Anis pappa är muslim från muslimskt område. Tanjas mamma är serb från muslimskt område. Uros är serb från kroatiskt område.
Ingen av dem hade skyddsbehov enligt svenska mått mätt. Alla lever de efter avvisningen fortfarande på flykt utan tillgång till medborgerliga rättigheter.
Vi har också träffat romerna som bor utan alla rättigheter på en soptipp utanför Novi Pazar i Sandzak-området i södra Serbien. De är utdrivna från Kosovo. På liknande ställen kommer de romer från Kosovo att hamna som just nu avvisas från Sverige.
Elma och Daniela tänker inte stanna här i Bosnien. De vill bli adopterade av sin svenska kontaktfamilj. Eller få studieplats i Sverige. Eller sticka till Frankrike. Vad som helst. Kemilinjen där de går är okej, men de vill läsa medicin. De är färdiga med Bosnien.
Det är inte Sveriges fel att ungdomarna vill lämna Bosnien. Men jag undrar om det är ett bra bistånd att ägna tre års procedur till att skicka tillbaka trasiga människor som inte kan bidra till återuppbyggnaden. Kanske skulle det vara bättre att ge skydd åt dem som behöver skydd.
Sanna Vestin
Artikeln publicerades i tidskriften Ordfront Magasin december 2004.
Elma och Daniela heter egentligen något annat.
