En berättelse om tre bröllop, S:t Åke och draken.

Den 19 november 2009 klev poliserna in och avbröt ett bröllop i Malmö. Brudgummen hade ett utvisningsbeslut som skulle preskriberas några dagar senare. Eftersom han kom från ett av de områden i Afghanistan som idag anses vara i väpnad konflikt hade han rätt goda chanser att få stanna efter en ny prövning. Bröllopet var inget desperat trick - brudparet hade bott ihop ett tag. Det desperata tricket stod polisen för, som hade fått tips av vigselförrättaren (!) och ingrep med batonger och pepparspray precis i tid för att hindra ceremonin och skrämma iväg bröllopsgästerna.

Hur - i himlens namn - fick dessa myndighetspersoner idén att det är deras uppdrag att hindra människor från att gifta sig? Migrationsverkets man, som intervjuades i ett nyhetsinslag dagen efter händelsen, förstod inte heller. ”Det låter som ren och skär elakhet!” sa han.

Du svensk, som står i begrepp att ordna en romantisk vigsel i Frankrike eller i Thailand, fast du inte är bosatt där - var glad att du inte behöver uppleva att polisen stormar in!

Precis ett halvår senare, den 19 juni, såg miljoner människor kronprinsessparet stå inför prästerna i Storkyrkan i Stockholm och lova varandra evig trohet. Hela Stockholm festade med dem och solen strålade som aldrig förr.

Men - och nu kommer den verkliga solskenshistorien - efter bara fyra dagar stod domprost Åke Bonnier i Storkyrkan igen och vigde med samma ord och samma allvar det unga paret Sergej och Valerija, båda koreaner från Uzbekistan. Sergej hade släppts ur förvar men hade fortfarande ett utvisningsbeslut hängande över sig, som skulle verkställas några dagar senare.

I Uzbekistan grips återsända asylsökande enligt färska rapporter. Utövande kristna är särskilt misstänkta för terrorism.

Idag tänker vi inte på sånt, sa Sergej utanför kyrkan där den vita limousinen väntade; idag är vi bara lyckliga. Det kunde ingen ta miste på, de unga tu strålade i kapp med solen.

Rörelsen var stor när brudparet växlade ringar och domprosten sa att om de skulle skiljas åt, så skulle de nu kunna vrida på sina ringar och veta att de hade någon som de lovat att dela livet med. Enklast och klokast skulle förstås vara här i Sverige, la han till.

Nej, domprosten kallade inte på polis. Han ordnade vigseln på rekordtid när Anita Dorazio i Asylkommittén bad honom. Kanske var det bara ren coh skär godhet. Men jag håller en guldtia på att Åke Bonnier också gärna ville markera att i hans kyrka är människorna lika inför Gud.

Bakom den ena raden av bröllopsgäster tornade S:t Göran upp sig och tycktes kämpa ner den elaka draken (hon som heter Byråkratins Dumska). Så borde det vara även utanför kyrkan. Mänskliga rättigheter ska vara lika för alla, inte bara inför gudarna utan också inför lagen.

Läs: Sydsvenskan om hur polisen slår till vid vigslar

Lyssna: P1 Konflikt om bröllopet i Malmö

Lyssna: P4 Stockholm om bröllopet i Stockholm