Denna sida innehåller utdrag ur en föreläsning av Sanna Vestin. För aktuell information från andra källor, se den grå rutan.
Utdrag ur en föreläsning som första gången hölls på "Förintelsens minnesdag" 2006. Uppdaterad 27 januari 2011.
I månadsskiftet april-maj år 2005 firade Europa 60-årsminnet av segern över nazismen. Samtidigt försökte svensk polis att med alla medel utvisa Jevgenija Avagimova, en av dem som var med i motståndsrörelsen under andra världskriget.
Det var ett dramatiskt utvisningsförsök som blev uppmärksammat för att en gammal sjuk dam skulle ut på bår. Jag ville intervjua henne för den bok jag höll på med.
Jevgenija Avagimova var 80 år gammal när vi sågs och hon var svårt sjuk. Hon var oftast sängliggande, men den här dan satt hon upp. Hon skakade i hela kroppen och såg inte alls ut att vara beredd att berätta sitt livs historia. Men det gjorde hon.
Jevgenija hade inga problem att göra sig förstådd. Hon talade åtta språk - fast inte svenska. Jag är tyvärr inte lika språkkunnig, så hennes dotter Dilara måste tolka.
Jevgenija kom från en armenisk familj, men föddes i Groznyj, i Tjetjenien. Hon var sexton när hon reste därifrån. Året var 1941 och meningen var att hälsa på en bror som var officer i Röda armén och förlagd i Ukraina. Men ödet ville annorlunda. Kort efter att Jevgenija kommit dit, anföll Tyskland. Storebror for till fronten och tre dagar senare hade han stupat. Nazisterna intog staden. Jevgenija måste bli kvar.
Tre år senare tvingades hon upp på en godsvagn och fördes till ett arbetsläger i Frankrike. Det var ockuperat av Tyskland då.
I lägret var Jevgenija sjukvårdare. Men hon fick kontakt med den franska motståndsrörelsen, och tillsammans med en kompis rymde hon en natt över stängslet och anslöt sig till partisanerna. Fram till krigsslutet var Jevgenija med partisanerna och vårdade skadade. När kriget var över fick hon medalj av De Gaulle.
Det var det sista tack hon skulle få. I hemlandet sågs partisanerna som förrädare eftersom de varit utomlands. Jevgenija fick i alla fall till slut lov att utbilda sig till lärare. Hon gifte sig och fick jobb i Azerbajdzjan, som på den tiden var en delrepublik i Sovjetunionen.
Sedan följde den lugna perioden i hennes liv. Paret fick barn och hade ett bra liv. Hennes man blev rektor och hon själv var lärare. Barnen kunde också utbilda sig.
I februari 1988 var det lugna livet slut. Pogromerna mot armenier började. När det bröt ut i Baku så jagades alla armenier under en vecka. Jevgenija och hennes barn var livrädda och gömde sig. Sedan kom den sovjetiska armén och evakuerade alla armenier som överlevt. Men Jevgenija blev kvar, eftersom familjen var blandad. Bara de som var gifta med azerer eller hade en azerisk förälder stannade.
Ett par år senare utropade Azerbajdzjan sin självständighet. Armenier blev av med sina medborgarskap och offentliga rättigheter. Jevgenija förlorade förutom medborgarskapet sin pension och rätten till sjukvård. Döttrarna förlorade sina arbeten.
Jag hinner inte gå igenom de trakasserier familjen genomled. När både Jevgenijas och Dilaras makar dött hade de i alla fall inget skydd längre. De gav sig av, i ett sista försök att få leva normalt. Dilara och hennes syster Adelina är utbildade och ville arbeta. Med på resan var de båda systrarna, Adelinas lille son Emil, och så mormor Jevgenija.
I Sverige fick de avslag. Migrationsverket ifrågasatte inte vad de berättade. Men myndigheterna ansåg att den som anser sig ha blivit illa behandlad i Azerbajdzjan kan vända sig till myndigheterna där, i hemlandet.
Jevgenija var mycket dålig vid det laget, och hennes läkare hade skrivit ett intyg som förklarade att hon kanske inte skulle klara flygresan. Sundsvallspolisen trodde att det skulle gå bra och beslöt att genomföra utvisningen ändå.
Hämtningen från Timrå blev dramatisk. Jevgenija skrek förtvivlat på båren.
De svenska poliserna skulle förhandla med gränspolisen i Azerbajdzjan för att få dem att släppa in familjen. Dokumentet om att Jevgenija berövats sitt medborgarskap undvek de försiktigtvis att visa upp. Men Dilara, som vägrat låta sig fösas åt sidan, påpekade hur det var, och de blev inte insläppta i hemlandet.
Den medföljande sjuksköterskan som tagit ansvar för ditresan vägrade ta ansvar för hemresan. En azerisk läkare tillkallades - men han vägrade i sin tur undersöka Jevgenija eftersom hon är armeniska. Han ifrågasatte istället hennes rätt att sitta i en azerisk rullstol.
Efter ännu en svår flygresa och ett par nätter i förvar så fick de komma hem till Timrå. Så mycket hem det nu kan bli.
- Jag har inget hemland, sa Jevgenija. Jag vet inte hur länge jag lever, jag ville bara vara någonstans där jag får dö.
Barnbarnet Emil, Adelinas pojke, trodde att han fått ett hemland. Han var fem år när de kom till Sverige och var sju och ett halvt när jag träffade hans mormor. Han var inget apatiskt flyktingbarn. Totalt utan sinnesro for han runt överallt. Mamma, moster och mormor i sin otrygga väntan var hans liv, men också Timrå, dagis, Sverige.
- Nu är jag en svensk pojke, varför vill inte Sverige ha mig? frågade han sin mamma.
Ja, varför? Vad Jevgenija läste in i de svenska myndigheternas beslut är att hon inte blivit trodd fast det inte var det som stod. Det var en skam för henne.
Hon sa: Jag har aldrig ljugit! Jag har alltid talat sanning!
Det här var sommaren 2005. I början av 2006 fick Jevgenija och hennes döttrar och barnbarn uppehållstillstånd genom en tillfällig lag.
Jevgenija var speciell men hennes asylfall var typiskt. Varför får de inte skydd när de uppenbart har blivit förföljda och trakasserade så pass att de inte kan leva i hemlandet. Jo, delvis för att myndigheterna här i Sverige ifrågasätter deras trovärdighet. Men det är inte huvudsaken. Huvudsaken är att ansvaret lämpas över på hemlandet. Blir de trakasserade så kan de gå till polisen i Azerbajdzjan. Azerbajdzjan har skrivit på Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Alltså kan inte myndigheterna i Azerbajdzjan ha ansvar för förföljelsen. Alltså kan de gå till polisen.
Många avslag på asylansökningar beror just på den här policyn. Det spelar ingen roll vad du har att berätta. Det finns alltid ett annat land som har ansvaret för att skydda dig - eller ge dig vård om det är såna skäl det handlar om.
Jevgenijas fall är vardagligt. De värsta fallen handlar om människor som har blivit torterade, fått tänderna sönderslagna, inre organ sönderslagna, bliivt våldtagna av säkerhetspolis i hemlandet. Läkare kan ha intygat tortyrskadorna. Ändå avfärdas de med samma resonemang. Ni kan gå till polisen i hemlandet. Det finns polis, det finns åklagare, ni kan få sjukhusvård hemma. Sondmatning kan utföras i Uzbekistan lika väl som i Sverige, det finns HIV-behandling i Kongo.
Det här är alltså normalt, inget speciellt för Azerbajdzjan. Romer som flyr förföljelse i Kosovo utvisas med hänvisning till att första flyktlandet, Serbien, har ansvar för att ge skydd. Då spelar det ingen roll att romer är fredlösa även i Serbien. Kvinnor som inte accepterat sin roll i Iran och som riskerar kroppsstraff och social utstötning i Iran avvisas med hänvisning till att de kan få skydd av polisen i hemlandet. Samma svar får den som slagits sönder och samman av turkisk polis eller flytt från attacker i Irak. Du kan söka skydd i hemlandet.
Sen går det inte alltid att verkställa utvisningarna i alla fall. Har ni tänkt på det, att när man håller på med flyktingfall nuförtiden så handlar det jättemycket om själva utvisningen. Det är som att frågan "är de hotade, behöver de skydd? är inte så viktig. Men frågan "går det att skicka hem dom", den är jätteviktig. Och så förstås "hur tog de sig hit".
Så där var det med Jevgenia också. När det stod om familjen i tidningarna så handlade det om handlingar, medborgarskap och så förstås om det var möjligt och rimligt att skicka iväg en så sjuk människa med flyg. Men även i asylhandlingarna så var dokumenten det viktiga. Resvägen, papperen.
Till slut gjordes en förhandlingsresa med familjen. Det är också vanligt. Svenska poliser åker med till gränspolisen i hemlandet och försöker genom att visa upp rätt handlingar få vederbörande insläppt. Enklast går det om regeringen har ett återtagandeavtal med mottagarlandet.
En annan sak som var typisk: Ministrarna brukar säga att Sverige måste verkställa utvisningarna för att inte människor ska leva hamna i misär som papperslösa. Jag tycker det är en rätt god tanke. Vi vill inte ha A- och B-lag här. Men den är ändå feltänkt, för alla människor är inte födda med ett skyddande hemlandspass hängande i navelsträngen. För Jevgenija framstod det som ett bättre val att vara papperslös här än att leva papperslös eller gömd i hemlandet.
Många ungdomar som kommit hit som ensamkommande barn försvinner när de fått avslag, eller förstår att det kommer att bli så. Egentligen försvinner de ju inte, de finns kvar i sinnevärlden i allra högsta grad. De flesta av dem har redan passerat flera länder innan de kom till Sverige. Resan kan ha pågått i många månader. För dem som får avslag här är resan inte över. De lämnar ungdomsboendet för att fortsätta klara sig själva utan papper, precis som tidigare. Några försöker ta sig vidare. Det var ju inte just till Sverige man var på väg, utan till något ställe i världen där man kunde leva i trygghet. Resan fortsätter.
Idag får de flesta som söker asyl avslag. 2010 var det drygt en fjärdedel av dem som fick sitt ärende behandlat av Migrationsverket som fick uppehållstillstånd. Sen kan man ändå räkna med att om några år så kommer mycket fler än den där fjärdedelen att ha fått stanna i Sverige, genom att utvisningen inte går att verkställa, barnens långa tid i Sverige, att nya omständigheter uppstått eller att man ingår i en hel grupp som Sverige ger upp att försöka bli av med. När jag satte mig att räkna på saken för den här boken så kom jag fram till att de flesta som fått stanna i det långa loppet är de som Sverige helt enkelt inte lyckas med att utvisa.
Att lägga ansvaret i andra länder är också EU-policy. När Sverige förhandlar in människor i Irak eller Azerbajdzjan så är det delar av samma politik som när Italien skriver avtal med Libyen och direktavvisar båtflyktingar dit. I båda fallen riskeras människors liv, men det anses inte vara Sveriges, eller Italiens ansvar.
Detsamma gäller när människor frän hotade grupper deporteras till Irak trots alla protester från FN och mr-organisationer. Sverige har ett återtagandeavtal med Irak och vad som händer med de utvisade när de är tillbaka i hemlandet har Sverige inget ansvar för.
FN:s organ för flyktingar, UNHCR, säger att säkerheten i Irak inte kan garanteras och att ingen bör skickas dit med tvång. UNHCR:s Stockholmskontor har riktat specifik kritik mot Sverige för att personer som tillhör de mest utsatta grupperna i Irak - till exempel religiösa minoriteter och homosexuella - ändå har satts på planen till Bagdad. Detta strider enligt UNHCR mot FN:s flyktingkonvention.
Migrationsminister Tobias Billström säger: Vi följer inte UNHCR:s råd, eftersom vi gör individuella bedömningar; man kan inte få asyl bara för att man tillhör en viss grupp. Billström vet kanske inte det, men han säger precis samma sak som de ansvariga i Sverige sa när de inte ville släppa in judar från nazityskland på 30-talet. Då krävdes också bevis på individuell förföljelse. Att man "bara" var hotad som jude räckte inte.
För våldsmännen i Irak räcker det att någon tillhör fel grupp eller är på fel plats. De begär inget ytterligare personligt skäl för att attackera. Det är därför individen borde ha rätt till skydd enligt svensk lag och internationell rätt.
Nu säger vän av ordning: OK, men alla har inte rätt till skydd. Sverige måste ha rätt att verkställa deportationer av de som fått nej. Annars kan man lika bra sluta pröva asylansökningar och låta alla stanna.
Gärna för mig, men det jag kritiserar är att prövningen faktiskt inte fokuserar på att avgöra vem som behöver skydd, utan i praktiken handlar om vilka Sverige kan bli av med, vilka som har pass och vilken väg de rest.
Att det är svårt att verkställa vissa utvisningar hänger tätt ihop med att det inte finns några lagliga vägar att ta sig hit för att söka asyl. Visumtvång och en hel mur av andra regler står ivägen. Också det är EU-policy, och det är en policy som gör att människor kommer hit utan id-handlingar. Det är därför det behövs återtagandeavtal där hemlandet eller transitlandet förbinder sig att ge människor handlingar för att kunna resa tillbaka.
Visumtvång, ska jag säga, det betyder att medborgare från ett visst land måste ha visum, alltså inresetillstånd, innan de reser in i ett EU-land. Det hör till saken att man kan inte få visum för att söka asyl, eftersom visum bara är till för korta besök. Det finns inga asylvisum. Men - man kan inte heller få asyl från utlandet. Asyl kan bara beviljas på plats. Är ni med? Var och en som är här har rätt att söka asyl. Men ingen rätt att resa hit för att göra det.
Det här är inget nytt. Minns hur det var före och under andra världskriget. Den som hade ett J för jude stämplat i passet fick inte visum till Sverige.
Den första Stockholmskonferensen om Förintelsen hölls i januari år 2000. Den gången bad dåvarande statsministern Göran Persson om ursäkt för Sveriges försummelser. Kanske tänkte han på Sveriges flyktingpolitik på 30-talet. Efter andra världskriget kom visumtvång och liknande metoder i vanrykte. Vi använde inte administrativa hinder för att stoppa flyktingar ganska lång tid efter det.
Och, det ska inte förglömmas. Sverige var under lång tid en relativt generös flyktingmottagare och ett välkomnande land, jämförelsevis.
När Göran Persson höll sitt tal år 2000 hade regimen i Iran månaden innan slagit ner studentdemonstrationer med blodiga metoder. Lärare och andra intellektuella hade fängslats. Några av de gripna studenterna hade dömts till döden. Antalet asylsökande iranier i Sverige hade ökat markant.
Därför meddelade Migrationsverket - uttryckligen därför - att visering skulle beviljas för iranier endast om allt talade för att syftet verkligen bara var ett besök, och för yngre personer bara om besöket var angeläget.
Viseringspolitiken är likadan idag, den är till för att hindra oönskad invandring. En skillnad mot år 2000 är att numera bestämmer EU vilka länder som ska ha visumtvång.
Det är faktiskt en mänsklig rättighet att lämna sitt hemland, av vilket skäl det vara må. Men den rättigheten är inte mycket värd om det är förbjudet att resa in någonstans.
År 2000 bad Göran Persson alltså om ursäkt för Sveriges roll i samband med Förintelsen. Det var viktigt att Sverige gick i spetsen för att minnas och förhindra ett upprepande. När han 2005 åter fick frågan om Sveriges roll vid Förintelsen så hade han tydligen glömt, för då svarade han irriterat att Sverige inte har något att be om ursäkt för.
Idag 2011 verkar det vara viktigare för ministrarna att Sverige finns i spetsen för kampen mot terrorismen än att vi slår vakt om mänskliga rättigheter.
Det är synd om vi glömmer. Sveriges behandling av judiska flyktingar på 30-talet kunde ha varit värt en ursäkt. Det kunde också ha stämt till eftertanke om hur flyktingar behandlas idag.
Att uttala orden "det får inte ske igen" och samtidigt blunda för utrensningar och tortyr, det är att svika såväl dagens offer som Förintelsens.
Professor Klas Åmark intervjuas i P4 Metropol om Sveriges flyktingpolitik på 30-talet och idag.
Föreläsningen hölls den 27 januari 2011 i Norrköping. Intervjun med Jevgenija (och med många andra av flyktingpolitikens hjältar, offer och skurkar) finns i boken Flyktingfällan.
