Denna sida innehåller en uppdaterad artikel av Sanna Vestin. För aktuell information från andra källor, se den grå rutan.
Grundprincipen i den svenska Utlänningslagen är att utlänningar inte får flytta till Sverige utan vidare. De som är medborgare i ett nordiskt land är undantagna, de får resa in och vistas här hur mycket de vill. EU-medborgare är också undantagna, de har automatiskt uppehållsrätt bara de har studieplats eller anställning eller någon annan försörjning. Men för alla andra gäller att om man ska vara i Sverige mer än tre månader måste man ansöka om uppehållstillstånd.
För att uppehållstillstånd ska beviljas måste det finnas något särskilt skäl. Från de flesta utomeuropeiska länder måste man dessutom ha visum för att över huvud taget resa in i Sverige.
Utlänningslagen innehåller ett antal skäl som man kan ha för att få uppehållstillstånd. Det kan vara att man har fått studieplats eller arbetstillstånd eller har anhöriga i Sverige. Det kan också vara att man har behov av skydd eller något speciellt humanitärt skäl - i lagen heter det synnerligen ömmande omständigheter.
För att få uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov eller av "synnerligen ömmande omständigheter" ska man befinna sig i Sverige. För alla andra, alltså anhöriga, arbetssökande och studerande, gäller tvärtom att man måste vara utanför Sverige när man ansöker och man får inte komma hit förrän ansökan är godkänd.
Det knepiga för den som söker asyl är att man måste ha visum för att resa in - men visum beviljas inte för asylsökande. I princip måste man därför ta sig in i landet olagligt för att kunna söka asyl lagligt. En del lyckas skaffa visum av något annat skäl och hoppar av, men det vanligaste är att man anlitar smugglare och reser utan handlingar eller med falska handlingar.
Det första man måste göra när man kommer till Sverige är att leta rätt på Migrationsverket. Om man vänder sig till gränspersonal eller till polisen så har de skyldighet att visa hur man får kontakt. Minsta antydan om att man behöver skydd ska tolkas som att man behöver söka asyl, och då får man inte direktavvisas av polisen.
Var och en som söker asyl får lämna fingeravtryck och intervjuas. Det första som utreds är identiteten och om man över huvud taget ska få söka asyl just i Sverige. Vuxna erbjuds boende på en flyktingförläggning, om de så vill. Det är tillåtet att bo någon annanstans och de flesta vuxna väljer det trots att de får bekosta det själva.
De som bedöms som minderåriga placeras i ungdomsboenden eller familjehem. De får också en god man utsedd.
Att ansöka om asyl hos Migrationsverket är en administrativ procedur ungefär som att ansöka om att få byggnadstillstånd eller starta en firma. Migrationsverket både utreder ärendet och fattar beslutet.
När det är klart var man ska bo så får man kallelse till ett mottagningssamtal som bara handlar om praktiska saker, inget om asylärendet. Då får man också LMA-kort. LMA-kortet ser ut som ett id-kort med foto och det visar att man befinner sig lagligt i Sverige. Så länge man är asylsökande är man inte papperslös.
Sen kan det gå fort, om Migrationsverket anser att det är "uppenbart" att det inte finns några skäl för uppehållstillstånd. Då kan man avvisas med omedelbar verkställighet. Det betyder att man inte får stanna i Sverige och vänta på besked om överklagande.
Om det visar sig att man har kommit in i EU med visum från ett annat EU-land eller har varit i ett annat EU-land, så får man inte söka asyl i Sverige. Istället ska man överföras till det andra EU-landet, och i sådana fall får man inte heller stanna i Sverige för att överklaga. Det här styrs av en EU-förordning som kallas Dublinförordningen.
För ensamma barn tillämpas egentligen inte Dublinförordningens regler, men det undantaget gäller bara för barn som inte anses ha påbörjat asylansökan i ett annat land. Därför överförs även många minderåriga till andra EU-länder, där de har lämnat fingeravtryck.
Även om proceduren går fort så får Migrationsverket inte fatta beslut om avvisning eller utvisning utan att det har förekommit någon form av muntlig handläggning.
De flesta asylsökande tilldelas ett offentligt biträde, alltså en jurist (oftast en advokat) som staten betalar. Men detta sker inte om Migrationsverket anser att det är "uppenbart obehövligt", som det heter i lagen. Det kan vara för att man uppenbart ska få stanna men också för att Migrationsverket anser att ansökan är uppenbart ogrundad, till exempel i Dublinfall. Ensamkommande barn brukar nästan alltid få offentligt biträde.
När asylansökan ska prövas i Sverige tillsätter Migrationsverket advokat i de flesta ärenden. Det går att byta, men då ska det finnas skäl som Migrationsverket accepterar.
Man har alltid rätt att företräda sig själv eller bekosta ett eget ombud om man vill och har möjlighet.
Om ärendet inte handlagts med snabbprocedur, så kallas man till en ny asylintervju några veckor efter ankomsten, med Migrationsverkets handläggare, det offentliga biträdet och tolk. Det är viktigt att så mycket som möjligt kommer fram om varför man flydde, och att det inte finns motsägelser eller felaktigheter.
Intervjuerna brukar kretsa mycket kring namn, platser och vilka handlingar man har. Det kan vara svårt att få sagt det viktiga om asylskälen, särskilt eftersom man som asylsökande inte på förhand vet vilka omständigheter som anses viktiga och vilka bevis som behövs. Därför är det viktigt att försöka träffa sin advokat i förväg och gå igenom sina skäl.
Familjemedlemmar har rätt att intervjuas var för sig och man har rätt att begära att få tala med en handläggare av ett visst kön. Även barn ska höras, om det inte är olämpligt för barnet.
Det är viktigt vad som sägs i början av proceduren, så det är ett stort ansvar för alla inblandade att se till att allas egna skäl kommer fram.
Migrationsverket har riktlinjer för hur kvinnor ska bemötas och för hur barn ska intervjuas. Men det är ändå ganska vanligt att kvinnor och barn behandlas som medsökande utan egna skäl.
Både barn och vuxna kan vara traumatiserade efter våldsamma upplevelser och ge uttryck för det på andra sätt än genom att prata om det. Om någon verkar störd så bör det leda till kontakt med psykiatrin för att försöka reda ut vad som hänt. Men sådant sker nästan aldrig på Migrationsverkets initiativ. Därför finns det alltid en risk att sådant bara negligeras eller bedöms som sjukdomstillstånd utan koppling till familjens asylskäl, om inte advokaten begär en medicinsk eller psykiatrisk utredning.
Efter intervjun, eller intervjuerna om tiden inte räcker till, så får man en utskrift och då är det återigen viktigt att man träffar advokaten och går igenom vad det står. Man måste reda ut så fort som möjligt om det blivit några felaktigheter eller missförstånd under tolkningen. Advokaten brukar skicka in en skrivelse som kompletterar intervjun.
Migrationsverkets handläggare kontrollerar de uppgifter som kommit fram på olika sätt. De använder allmän landinformation och ambassadrapporter. De kan ställa konkreta frågor till ambassadtjänstemän, de kan kontrollera datum i lokalpress. De kan ta reda på hur en viss typ av handlingar brukar se ut i ett visst land. Uppgifter man lämnat till exempel om var man bott och studerat kan också kontrolleras.
När Migrationsverket har gått igenom handlingarna och plockat fram sin information, så fattas det första beslutet. Ibland kan det lång tid. Men år 2011 fick 60 procent av de asylsökande ett första beslut inom tre månader efter att de sökt asyl.
I princip har man rätt att arbeta under väntetiden. Men för att få arbeta måste man kunna styrka sin identitet. "Styrka" är ett starkt krav som är svårt att uppnå utan ett giltigt pass. Det går dock att göra undantag om Migrationsverket håller med om att man verkligen försökt styrka sin identitet.
I beslutet från Migrationsverket står det viktigaste om vilka saker man har tagit upp som asylskäl och varför man får uppehållstillstånd eller inte. Därför är det bra att spara beslutet.
Om man får ett negativt beslut så har man rätt att överklaga till migrationsdomstol inom tre veckor, räknat från den dag man fick ta del av avslaget. Man får behålla det offentliga biträdet. Migrationsdomstolar finns vid tre av landets förvaltningsrätter; Stockholm, Göteborg och Malmö.
Inför domstolen är den asylsökande och Migrationsverket två parter. Den asylsökande eller ombudet skickar in sitt överklagande till Migrationsverket. Migrationsverket skickar överklagandet vidare till domstolen och lägger till sina argument. Den asylsökande kan skicka in bemötanden och kompletteringar.
Allt som advokaten skickar in skickas vidare till Migratonsverket, som kan yttra sig. Allt Migrationsverket skickar in får advokaten yttra sig över. Sedan fattas beslut i domstolen antingen av en domare ensam eller av en domare tillsammans med nämndemän. Det varierar hur lång tid det tar, men några månader kan man räkna med, kanske ett halvår.
Om man har avvisats med omedelbar verkställighet så har man teoretiskt rätt att överklaga från utlandet. Men det har inte någon betydelse i praktiken, eftersom asylansökningar inte bifalls om inte den sökande befinner sig i Sverige.
De flesta ärenden avgörs skriftligt. För att få vara med i domstolen måste man begära muntlig förhandling. Om det beviljas beror främst på om domstolen anser att ens trovärdighet kommer att spela roll för hur beslutet blir.
Högsta organ är Migrationsöverdomstolen, som är en del av kammarrätten i Stockholm. Man kan överklaga dit om man får avslag i migrationsdomstol, men det är Migrationsöverdomstolen själv som avgör om man får prövningstillstånd och det är ovanligt. Om man inte överklagar så är utvisningen slutligt fastställd och "vinner laga kraft" när tiden för överklagande löpt ut. Om man överklagar så vinner beslutet laga kraft när Migrationsöverdomstolen har fattat beslut.
Även Migrationsverket kan överklaga domstolsbeslut. Ett positivt beslut från migrationsdomstol är alltså inte säkert förrän överklagningstiden har gått ut eller efter att Migrationsöverdomstolen har sagt sitt.
De beslut som Migrationsöverdomstolen publicerar blir vägledande för de lägre domstolarna och Migrationsverket. De lägre domstolarnas beslut används däremot inte som vägledande för Migrationsverket. Istället gör Migrationsverkets rättschef ibland egna rättsliga ställningstaganden och skriver kommentarer som de anställda kan använda som ledning.
Många vägledande beslut och det mesta av landinformationen som Migrationsverket och domstolarna använder finns att leta fram för vem som helst i databasen Lifos, som man kan hitta på Migrationsverkets webbplats.
Gå till: Att söka asyl / Skäl för uppehållstillstånd / Efter avslag
Del 2. Skäl för uppehållstillstånd
De som inte är EU-medborgare måste ha något skäl för att få bosätta sig i Sverige. Utlänningslagen innehåller också vissa andra villkor som ska vara uppfyllda, olika villkor för olika typer av skäl.
För att få uppehållstillstånd på grund av studier krävs förutom att man beviljats en studieplats också att man har tillräckligt med pengar för att försörja sig under studietiden. För att man ska få uppehållstillstånd på grund av arbete krävs förutom arbetserbjudandet också att arbetet ska ha varit utannonserat, att lönen är på en viss nivå och att anställningsvillkoren är godkända av en facklig organisation. Dessutom ska arbetsgivaren ha tecknat relevanta försäkringar och ha tillräcklig omsättning för att anställa personal. För uppehållstillstånd på grund av ett eget företag ska företaget uppfylla vissa villkor när det gäller styrelse, likviditet mm.
Regelverket för uppehållstillstånd på grund av anknytning till anhöriga är mer komplicerat. I vissa fall ställs krav på att den anhörige som befinner sig i Sverige ska ha försörjning och tillräcklig bostad innan man kan ansöka. För olika släktskap ställs olika villkor på hur stark anknytningen ska vara, när och var den har uppstått mm. Starkast ställning har makar och barn under 18 år. Barn har rätt att flytta till föräldrar som de någon gång har bott ihop med (men föräldrar har inte rätt att flytta till sina barn, om inte barnen fått uppehållstillstånd i Sverige på grund av skyddsbehov). Personer som har ingått äktenskap har rätt att få bo ihop. Sambor och personer som planerar att gifta sig har också rätt att förenas i Sverige, men för dem krävs mer av bevis för sammanboendet respektive att förhållandet är seriöst.
Att man är anhörig på något annat sätt än som makar/partner eller minderårigt barn räknas normalt inte som skäl för uppehållstillstånd. I undantagsfall kan det bedömas som skäl, men då krävs något mer, som till exempel att man bodde ihop i hemlandet och att det finns ett speciellt beroendeförhållande de anhöriga emellan eller att det finns några särskilt "udda och ömmande" omständigheter.
För var och en som ska söka uppehållstillstånd från utlandet - studenter, arbetstagare, företagare, familijemedlemmar - krävs att man har ett giltigt pass. Om man kommer från ett land där detta är helt omöjligt kan man i undantagsfall få styrka sin identitet på annat sätt, om det också finns DNA-test som visar släktskapet. Men huvudregeln är att alla måste ha giltigt pass för att kunna få uppehållstillstånd före inresan.
Principen att den som inte är EU-medborgare måste ha ett skäl för att få bo i Sverige är viktig att hålla i minnet när det uppstår en tvist och man behöver argumentera för sin sak. Om en person till exempel har kommit till Sverige för att arbeta eller för att gifta sig, men sedan förlorar arbetet eller skiljer sig, så finns inte längre något skäl för uppehållstillstånd enligt lagen. Därför kan man utvisas. En sådan utvisning betraktas inte som ett straff och det behövs inga ytterligare skäl för att fatta beslut om utvisning. Om man ändå vill stanna i Sverige så måste man alltså ha något annat skäl för uppehållstillstånd - till exempel ett nytt arbete, att man skulle riskera förföljelse om man kom hem som skild, eller vad det nu kan vara.
Det mest komplicerade regelverket finns för dem som söker uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov.
Det finns tre kategorier skyddsbehövande i lagen - flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande.
En flykting är enligt lagen...
"en utlänning som
befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och
- inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd."
Stycket bygger på formuleringen i FN:s konvention om flyktingar. Definitionen innehåller flera delar, bland annat:
Alla delarna ska vara uppfyllda för att man ska bedömas som flykting.
I flyktingparagrafen används uttrycket "förföljelse". Förföljelse behöver inte nödvändigtvis betyda dödshot eller tortyr, det kan bestå av upprepade trakasserier, hot, misshandel och övergrepp av olika slag. Men det är ändå svårt att bevisa att man är utsatt för förföljelse, eftersom man måste visa att man är personligen utsatt, och dessutom att förföljelsen beror på något av de skäl som räknas upp.
Om man inte kan visa det och alltså inte bedöms som flykting, så kan man ändå ha behov av skydd enligt lagen. Nästa kategori, "alternativt skyddsbehövande" bygger på en definition i EU:s direktiv om skyddsgrunder.
Man är alternativt skyddsbehövande om det finns grundad anledning att anta att man...
vid ett återvändande till hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller som civilperson löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt, och
inte kan, eller på grund av risken inte vill, begagna sig av hemlandets skydd.
Den här paragrafen handlar om personer som löper en viss bestämd risk, nämligen dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller - vanligast - urskillningslöst våld vid en väpnad konflikt. Det är snävare än begreppet förföljelse. Å andra sidan finns här inga krav på att man ska vara utsatt av någon bestämd orsak. Paragrafen används främst för dem som flyr från konflikter som svenska myndigheter erkänner som inbördeskrig. Om våldet är tillräckligt "urskillningslöst" behöver man inte visa att våldet är personligt riktat, däremot att man faktiskt kommer från konfliktområdet. Men om våldet inte anses vara så utbrett att det kan drabba vem som helst som befinner sig på platsen, så behöver man ändå visa varför man själv skulle drabbas. Dessutom ska man inte kunna få skydd i hemlandet.
Uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande kallas också för asyl.
Till slut kan man enligt lagen vara övrig skyddsbehövande, om man inte passar in varken i definitionen av flykting eller alternativt skyddsbehövande, men ändå...
1. behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp, eller
2. inte kan återvända till sitt hemland på grund av en miljökatastrof.
Kategorin övriga skyddsbehövande användes före 2014 för dem som flytt från konflikter som inte hade definierats som "väpnad konflikt" av svenska myndigheter, men som ändå var personligt hotade av något skäl som var kopplat till motsättningarna i hemlandet. Numera används definitionen "väpnad konflikt" oftare och de flesta som får skydd räknas som alternativt skyddsbehövande. Det är få som kategoriseras som "övriga skyddsbehövande" idag.
Alla tre kategorierna av skyddsbehövande har enligt lagen rätt att få uppehållstillstånd. Undantag ska bara göras för personer som har begått grova brott eller anses som säkerhetsrisker.
Man har inte enligt lagen rätt att få skydd för att man är diskriminerad, utestängd från arbetsmarknaden eller skolan, nekas vård eller saknar mat. Paragraferna handlar bara om förföljelse och allvarliga övergrepp. Diskriminering kan bli så allvarlig att den går över i förföljelse, men normalt räcker det inte för att få skydd om man inte också hotas till liv eller lem.
För dem som verkligen hotas av förföljelse eller någon annan fara i hemlandet ser Utlänningslagens paragrafer heltäckande ut. Alla som har behov av skydd ska få uppehållstillstånd! Kruxet är att man inte får bestämma själv att man har behov av skydd. Man måste lämna in en ansökan och berätta varför man tror att man skulle bli förföljd om man återvände hem - det är det man gör när man söker asyl.
Migrationsverket har ansvar för att utreda asylärendet. Men det är den sökande själv som har "bevisbördan". Därför är det många som får avslag trots att de själva upplever att de har skyddsbehov. De senaste fem åren (2009-2013) fick ungefär 37 procent av de asylsökande uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov. Ytterligare tre procent fick stanna av ömmande omständigheter, se nedan.
Här följer några vanliga förklaringar till avslag.
Bevisen räcker inte. Det som ska bevisas är att fruktan är "välgrundad", alltså att den kan styrkas av andra. Helst ska man därför ha skriftliga bevis för det man berättar. Det svåra brukar vara att visa att makthavarna eller förföljarna i hemlandet har ett intresse just för ens egen person, dvs att man inte drabbats slumpartat eller attackerats av enskilda banditer. Därför räcker det inte alltid att kunna visa att man själv eller någon närstående redan har misshandlats, hotats till livet, varit kidnappad, blivit våldtagen eller vad det nu är. Man behöver också visa att hotet består i framtiden. Samtidigt ställs ofta krav på att man redan ska ha råkat mycket illa ut.
Berättelsen är inte trovärdig. Om man har skriftliga bevis, så kan det räcka för att bli trodd. Men för att ens berättelse ska accepteras utan bevis krävs att man anses allmänt trovärdig. Att trovärdigheten ifrågasätts kan bero på att ens berättelse inte stämmer med Migrationsverkets landinformation, att den inte är tillräckligt detaljerad, att det finns motsägelser eller helt enkelt på grund av missförstånd. Tillägg och rättelser kan tolkas som att man hittar på. Trovärdighetsbedömningen handlar också om identitet. De flesta som flyr har inga id-handlingar som Sverige godkänner. Om man inte kan förklara hur man tagit sig hit utan id-handlingar så kan det påverka trovärdigheten.
Det skulle gå att få skydd i hemlandet. Även om man kan visa att man har behov av skydd, så återstår prövningen av hemlandets rättssystem. Migrationsverket bedömer om det finns polis och domstolar i hemlandet, om landet har undertecknat konventioner om mänskliga rättigheter och om det man anklagas för verkligen är förbjudet enligt lag i hemlandet. En vanlig anledning till avslag är att man skulle kunna klara sig i en annan del av hemlandet än där man bodde (internflykt).
Under den förra Utlänningslagen, fram till början av 2006, gavs de flesta uppehållstillstånd av så kallade humanitära skäl, men så är det inte med den nuvarande lagen.
Paragrafen om humanitära skäl finns inte kvar. I stället finns en paragraf om synnerligen ömmande omständigheter och för barn särskilt ömmande omständigheter:
"Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen ska utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet särskilt beaktas.
För barn får uppehållstillstånd enligt första stycket beviljas om omständigheterna är särskilt ömmande."
Skyddsbehovet ska prövas först. Det är bara om man inte anses ha skyddsbehov som man kan få uppehållstillstånd av synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter. Skyddsbehov och ömmande omständigheter får inte blandas ihop. Omständigheter som skulle kunna utgöra skyddsbehov om de var starka nog får inte istället bedömas som ömmande omständigheter.
"Synnerligen" är ett snävare juridiskt begrepp än "särskilt". Det ska alltså vara något lättare för barn än för vuxna att få uppehållstillstånd på grund av ömmande omständigheter.
Hälsotillstånd kan vara sjukdom, psykiska problem och liknande. Men ribban ligger mycket högt, även för barn. För vuxna ska sjukdomen vara livshotande. Dessutom måste man visa att det inte går att få vård i hemlandet. Bedömningen av hemlandet gäller inte om den enskilda personen kommer att få tillgång till vård eller vilken kvalitet vården håller, utan om någon vård finns över huvud taget.
Myndigheterna ska också ta hänsyn till vilka kostnader det skulle bli för Sverige om en viss sjukdom accepterades som skäl för uppehållstillstånd.
Barn kan i undantagsfall få uppehållstillstånd på grund av sjukdomar som inte är direkt livshotande. Men det måste ändå röra sig om att barnet kommer att ta svår skada och inte skulle kunna tillgodogöra sig vård i hemlandet.
Formuleringarna om anpassning till Sverige och situation i hemlandet tolkas ofta så att den anknytning man fått till Sverige jämförs med anknytningen i hemlandet. Möjligheten att få uppehållstillstånd på grund av anknytningen till Sverige kommer ibland till användning för barnfamiljer då deras asylärenden väcks på nytt efter att ett utvisningsbeslut preskriberats efter fyra år. Då kan barnet ha varit fem-sex år eller längre tid i Sverige. Men enbart vistelsetiden är aldrig ett tillräckligt skäl för uppehållstillstånd.
Att det för barn kan räcka med "särskilt" ömmande omständigheter är nytt från 1 juli 2014 och när detta skrivs vet vi inte ännu hur lagen kommer att tolkas på den här punkten.
Åren 2009-2013 har drygt tre procent av de asylsökande fått uppehållstillstånd på grund av ömmande omständigheter.
Den snäva tolkningen av begreppet hänger delvis på hur ordet "synnerligen" tolkas juridiskt. Men bedömingen av sjukdom, sociala omständigheter och anpassning till Sverige styrs också av formuleringar från äldre praxis (beslut av regeringen och den förra Utlänningsnämnden), som finns inskrivna i lagens förarbeten. Att humanitära skäl var betydligt vanligare fram till 2006 beror främst på att många skäl som i dag omfattas av begreppet "skyddsbehövande" tidigare kategoriserades som humanitära skäl.
Gå till: Att söka asyl / Skäl för uppehållstillstånd / Efter avslag
Del 3. Efter avslag.
De flesta som söker asyl i Sverige får avslag. Detta innebär vanligen att man får beslut om utvisning, att man måste lämna Sverige. Beslutet kan verkställas när det har vunnit laga kraft, det vill säga när det inte går att överklaga längre. Lämnar man inte landet på egen hand inom den tid som står i beslutet (oftast fyra veckor efter att det vunnit laga kraft), så ska Migrationsverket verkställa utvisningen.
Verkställighetsproceduren börjar med att man kallas till ett återvändarsamtal om hur resan ska gå till, och vilka handlingar som behövs.
Ungefär hälften av utvisningarna från Sverige verkställs genom att den utvisade själv ordnar utresan eller reser i samarbete med Migrationsverket. Det kallas för "frivilligt återvändande" För en del länder går det att få ett ekonomiskt bidrag i samband med frivilligt återvändande.
Många utvisningar är svåra att verkställa, till exempel för att hemlandet inte tar emot utvisade utan id-handlingar. I väntan på verkställighet får man bo kvar på samma villkor som asylsökande, men man får inte arbeta.
Om man avviker så lämnas ärendet över till polis. Samma sak sker om Migrationsverket anser att det finns skäl att tro att man tänker hålla sig undan (till exempel för att man inte kommer på återvändandesamtalet), eller att det kommer att behövas tvångsmedel för att verkställa utvisningen.
Man kan också tas i förvar, alltså tas in på en av Migrationsverkets låsta förläggningar, om Migrationsverket eller polisen anser att det behövs för att utvisningsbeslutet ska kunna verkställas. Den som tas i förvar får ett offentligt biträde just i frågan om förvarstagandet. Förvarstagandet omprövas varannan månad av förvaltningsrätten, och det ska finnas en reell möjlighet att verkställa utvisningen för att förlänga beslutet om förvar.
Det är ganska vanligt att beslut om utvisning fattas fast beslutet i praktiken inte kan verkställas. Det kan vara praktiska problem med kommunikationer till landet. Det kan vara så att de enda organisationer som har möjlighet att verkställa utvisningar till ett visst land inte befattar sig med ofrivilliga resor. Eller att landet har som policy att inte ta emot utvisade, eller tar emot så få att de flesta får vänta. Oavsett orsaken blir resultatet att den utvisade blir kvar i Sverige trots att det formellt finns ett "verkställbart" utvisningsbeslut.
I många fall fattas beslut som blir svårt att verkställa därför att Migrationsverket anser att det skulle gå - bara den utvisade personen samarbetar, till exempel genom att gå till sin ambassad och ordna pass eller genom att gå med på att delta i ett återvändarprogram. Det kan också vara så att Migrationsverket hävdar att den utvisade kommer från ett visst land, eller har passerat ett visst land, men eftersom den utvisade inte har pass eller några andra resedokument som visar det, så nekar det landet att släppa in personen.
För ensamkommande barn tillkommer ett visst krav på mottagande. Om utvisningsbeslutet fattas utan att mottagande är ordnat så kan myndigheterna avvakta med att verkställa beslutet tills barnet fyllt 18. Detsamma gäller barn vars föräldrar försvunnit i Sverige.
År 2013 återvände drygt 10.000 asylsökande till hemlandet utan att polisen behövde ingripa. Knappt 12.700 ärenden lämnades över till polis. Men det var bara 3.400 personer som faktiskt verkställdes av polis under året. En del av personerna med utvisningsbeslut som inte verkställs har avvikit, men andra bor öppet i förläggningar eller eget boende på liknande villkor som asylsökande. De flesta får dock dagbidraget nedsatt helt eller delvis med motivering att de inte samarbetar om utvisningen.
Om Migrationsverket får nya uppgifter om att ett utvisningsbeslut inte går att verkställa, så ska verket pröva om det är så. Det måste vara fråga om nya omständigheter som inte fanns när utvisningsbeslutet fattades (annars skulle det bli en överprövning av vad domstolen redan bestämt, och det kan inte Migrationsverket göra).
Sjukdom kan vara ett verkställighetshinder, men då handlar det om att sjukdom hindrar själva resan, inte vad som händer i hemlandet. Det kan också uppstå helt orimliga situationer, till exempel att ett barns sjukdom har förvärrats och blivit livshotande, eller att det skulle rasera barnets framtida psykosociala utveckling att verkställa utvisningen. Sådant skulle kunna ses som en ny omständighet. För ensamma barn kan även sådant som att föräldrarna dödats i hemlandet vara en ny omständighet.
För vuxna är inte vistelsetiden i sig ett skäl, men för barn kan Migrationsverket i enskilda fall ta hänsyn till vistelsetiden eller rättare sagt att barnets anpassat sig till Sverige medan verkställigheten har dragit ut på tiden. Men det ska i så fall handla om mycket långa tider; många år.
Praktiska hinder som att hemlandet inte tar emot trots att den asylsökande samarbetar kan i vissa fall räknas som verkställighetshinder, men det är inte så vanligt. Ambassadens ord räcker sällan; det krävs att polisen har gjort ett misslyckat försök att verkställa utvisningen.
Det kan ju också uppstå nya politiska skäl, till exempel genom att situationen ändras i hemlandet. I sådana fall kan man begära en ny prövning av ärendet, om Migrationsverket inte genast håller med om att den nya situationen innebär verkställighetshinder. Får man en ny prövning så börjar man om från början med asylproceduren, men det är bara skyddsbehoven som prövas i den situationen, inte anknytning eller andra ömmande omständigheter.
De nya omständigheterna behöver inte ha uppstått i hemlandet. Det kan också hända att det kommer fram personliga omständigheter som inte har prövats förut, till exempel övergrepp som man inte har klarat av att berätta om, eller att det har hänt saker i Sverige som gör att myndigheterna i hemlandet fått ett nytt intresse för ens person. Men då ska man ha en mycket bra förklaring till varför det här inte kunde tas upp i grundärendet, annars får man inte någon ny prövning.
När Migrationsverket prövar verkställighetshinder som rör skyddsbehov får utvisningsbeslutet inte verkställas förrän prövningen är klar. Migrationsverket kan också tillsätta offentligt biträde igen och fatta ett särskilt beslut om inhibition. Inhibition betyder att utvisningsbeslutet kvarstår men får inte får verkställas tills vidare.
Om Migrationsverket sedan kommer fram till att det finns ett verkställighetshinder just nu så kan beslutet bli uppehållstillstånd, tidsbegränsat eller permanent beroende på omständigheterna.
I de flesta fall blir det ett nytt avslag. Det är många som påtalar verkställighetshinder, men de flesta får ett snabbt svar att det här är inget nytt, eller i varje fall inget som hindrar verkställigheten.
Om man har påtalat nya politiska skäl kan man överklaga ett nej. Frågor om verkställighetshinder av praktiska eller medicinska skäl eller annat som inte har med skyddsbehov att göra, går inte att överklaga.
Om man under tiden i Sverige har gift sig med någon som har rätt att bo här, så har man i princip rätt till uppehållstillstånd. Detsamma gäller om man fått barn med någon som är bosatt här, åtminstone om man har bott ihop eller har umgänge med barnet. Men såna saker betraktas inte som hinder mot att verkställa en utvisning. Uppehållstillstånd av familjeskäl ska man ju ändå söka från hemlandet, eller något annat land där man har rätt att vistas. I undantagsfall kan man få söka från Sverige om man har barn som skulle ta skada av en lång separation, och man inte har levt gömd. Men villkoren är mycket snäva, och de flesta måste söka från utlandet även om de har barn.
Annat som kan hända under väntetiden kan vara att man blir intagen på en utbildning, får löfte om ett arbete eller kanske har startat ett företag. Sådant kan också ge uppehållstillstånd, men även i de fallen ska tillståndet sökas från utlandet. Villkoren finns att läsa på Migrationsverkets webbplats, och där kan man också ladda ner blanketter för att ansöka via internet. Arbetet eller studieplatsen ska vara ordnad i förväg, och man ska ha ett giltigt pass.
En viktig sak att veta direkt när man får slutligt avslag är att om man ansöker om arbetstillstånd inom två veckor efter att ett avslagsbeslut vunnit laga kraft så kan man slippa resa till hemlandet för att ansöka. Förutsättningarna är att man har arbetat lagligt i fyra månader och har erbjudande om att fortsätta i minst ett år hos samma arbetsgivare.
Om det inte har uppstått några nya skäl, varken verkställighetshinder eller av annat slag, så kan man inte få sin sak prövad på nytt i Sverige förrän det gamla beslutet preskriberats och inte gäller längre.
Dublinbeslut, alltså beslut om överföring till ett annat EU-land, preskriberas sex månader efter att det andra landet accepterade överföringen, om Sverige vid det laget inte har lyckats verkställa överföringen. Men om misslyckandet beror på att den asylsökande har hållit sig undan så blir preskriptionstiden 18 månader.
Har man redan fått uppehållstillstånd i ett annat land så hjälper det inte att hålla sig undan ett Dublinbeslut, Sverige behandlar inte asylansökan en gång till. Har man inte fått ansökan prövad eller fått avslag i ett annat land så kan det däremot gå att göra en ny ansökan.
Det förekommer också att ett beslut enligt Dublinförordningen upphör att gälla därför att den sökande fått ett negativt beslut och utvisningen har verkställts. Då är Dublinbeslutet inte giltigt längre om personen kommer tillbaka till Schengenområdet. Samma sak händer om en person valt att lämna EU och vistats utanför Schengenområdet i minst tre månader sedan Dublinbeslutet togs. Men detta är inte så vanligt, eftersom det är svårt att bevisa.
Vanliga utvisningsbeslut preskriberas efter fyra år, räknat från att beslutet i grundärendet vann laga kraft.
Att ett utvisningsbeslut har preskriberats innebär inte att man befinner sig lagligt i Sverige, men man får ansöka om asyl på nytt om man vill. Proceduren blir likadan som första gången. Alla skäl, både de som man anförde förra gången och sådana som tillkokmmit, kan läggas fram. Man erbjuds boende och dagbidrag som en ny asylsökande.
För den som har blivit kvar i Sverige fyra år efter utvisningsbeslut utan att ha varit gömd, till exempel för att hemlandet inte har velat ta emot eller att utvisningen har skjutits upp av andra skäl, är sannolikheten stor att man får uppehållstillstånd när man söker på nytt efter preskription. Om man har varit gömd så är det troligare att man får ett nytt utvisningsbeslut av liknande skäl som första gången.
Läs mer om asyplroceduren: FARR:s GODA RÅD (finns även på arabiska, engelska, farsi, ryska och spanska.)
Texten bygger på FARR:s Goda Råd samt föreläsningar, bland annat för rådgivningsgruppen inom Ingen Människa är Illegal i Stockholm, februari 2012.
